Som andragångsföderska är det vanligt att vara öppen flera cm och ha onda sammandragningar utan att det betyder att förlossningen är igång. Det hade självklart jag. I flera veckor fick jag höra att nu är det verkligen inte långt kvar, bara värkarna satte igång skulle jag rätt på förlossningen eftersom det gick så fort sist och det förväntades gå ännu fortare denna gång. Om förlossningen startade med vattenavgång och värkar var det bara att ringa ambulans fick jag sträng besked om.
Men dagarna gick då och inget mer hände. Jag blev bitter och otrevlig och trodde att jag seriöst skulle vara gravid för alltid.
Morgonen den 20:e september, på bf kom sammandragningarna lite mer tätt och gjorde lite ondare men jag var fortfarande osäker. Adriana hade sovit hos farmor och farfar den natten så jag behövde inte att tänka på henne och barnvakt om det nu skulle vara så att det startat. Jag ringde i alla fall till Vegar och bad han komma hem för säkerhetens skull eftersom det tar lite tid för han att komma hem från jobb. Detta var lite före 9 på morgonen. Efter det ringde jag förlossningen och undrade vad jag skulle göra. De tyckte att det bara var att komma in så fick de titta på mig. Hann inte mer än avsluta samtalet så började det att göra ondare. Jag ringde Vegar och frågade var han var, han var 10 minuter undan. När han äntligen kom var det inte längre någon tvekan om att det hade startat. Halvtimmesresan till sjukhuset var fruktansvärd, började göra mer och mer ont och jag klarade inte av att inte skrika längre. Började få smått panik. Vegar ringde till sjukhuset och sa att de skulle möta oss för jag klarade inte av att gå själv in.
På sjukhuset mötte de oss med rullstol och så bar det iväg till förlossningen. Klockan var nu 09.45.
Inne på förlossningsrummet föll jag ihop på golvet och gapade och svor. Jag väntade på att smärtstillande skulle erbjudas men inget erbjudande kom så jag bad själv om lustgas vilket jag fick, LÄTTNAD!
Så blir jag undersökt. Jag har 6-7 cm öppning. Värkarna är ca 3 på 10 minuter, de håller i länge och är "goda", alltså starka. Det gör självklart förjävligt ont men lustgasen hjälper mig att hålla ut . Under varje värk ber jag barnmorskan, barnemorskestud. och studenten som var där att prata på allt de kunde så att jag har något att lyssna och koncentrera mig på. Men de är upplärda att vara tysta när födande har värk så jag måste hela tiden påminna dem.
Efter en stund går de på lunch. De är borta i några minuter sedan ber jag Vegar att ringa efter dem för jag känner behov av att krysta. De kommer och konstaterar att hinnblåsan buktar och de tror att det är därför jag måste krysta. De tar hål på den och vattnet forsar ut, klart och fint. Men jag känner snart igen krystande behov. "BEBIS, BEBIS!!! skriker jag i panik när jag känner att den är påväg ut. Men de tar mig tydligen inte helt på allvar för de tar det helt med ro tills de tittar efter och ser ett huvud påväg ut. Efter 15 minuters krystande kommer kl 11.25 en blå, blodig och otroligt vacker liten bebis ut. Jag skyndar mig att se efter kön och upptäcker att vi fått ännu en underbar dotter, en liten Leonora. Jag somvar helt säker på att det var en pojke under hela förlossningen. Nu var jag tvåbarnsmor till två helt fantastiska flickor. Jag börjar gråta för att smärthelvetet äntligen var över och jag ska aldrig gå igenom det igen! (Vegar och jag har alltid varit fast bestämda på två barn.)
Vegar klipper navelsträngen och jag ber om att också få prova. Så när morkakan är ute får även jag testa att klippa. Den kändes underligt seg och elastisk att klippa genom.
Efter det så ska jag sys. Det är barnmorskestud. som gör det och det tar en jäkla tid, men jag har pandalakrits och en nyfödd bebis så mig går det ingen nöd på. Men så blir jag plötsligt så fruktansvärt kissnödig och det första jag gör när de sytt klart är att gå på toaletten. Men jag klarar inte av att slappna av i muskelaturen så de blir tvungen att tömma mig med en kateter.
Så börjar jag plötsligt att blöda massor och ett tar ett tag innan de lyckas få slut på det. Resten av dagen var jag tvungen att ligga i sängen med dropp. Inte ens på toaletten fick jag gå utan jag fick vackert kissa i sängen under bevakning. Duscha var bara att glömma. Jag blev tvättad sittandes i sängen av en sköterska och fick gå oduschad de första två dagarna efter förlossningen. När jag äntligen fick lov var det rena rama himmelriket, tror aldrig att jag njutit så av en dusch förut.
Vi stannade på sjukhuset i tre dagar...
Nu har det gått 7 veckor och vi börjar få se mer av Leonoras egna personlighet och särpreg. Hon är helt klart en egen individ och inte så speciellt lik sin storasyster.
I och med att Leonora kom till oss blev vår familj komplett, min kära lilla familj på fyra.
Kan man ha det bättre?
Lustgas...
Masserar magen inför sista värken...
EN FLICKA!
Älskade lilla barn, du gör oss alla så lyckliga!
Postad den 2010-11-08 @ 10:25:14
Postad i Förlossningsberättelser | Kommentarer (2)
Söndagen den 12:e april hade jag inte sovit sedan fredag pga onda sammandragningar, halsbränna och lite till. Jag pratade med mamma i telefonen på kvällen och hon sa att jag skulle ringa in och be om att få en smärtstillande spruta för det hade Pia (Min moster) fått när hon var gravid så det gjorde jag. Vegar frågade om vi skulle ta med väskan och pizzan som han hade i frysen tills förlossningen. Nej sade jag, jag var säker på att vi bara skulle ta sprutan och åka hem, men han tog med den i alla fall, kunde ju inte skada.
Bilturen gick helt fint utan stress, vi var ju inte påväg att föda bebisen redan vi.
När vi kom fram så fick vi fødestue nr 1, den finaste med dubbelsäng för de hade tänkt att ge mig en morfinspruta och då måste jag sova där och då kunde Vegar också stanna.
De tog ctg, allt såg fint ut och kollande öppningen, 2 cm öppen så det var ingen stress med detta.
Jag fick sprutan och allt blev tokigt, tummen upp för morfin. Men jag kände av halsbrännan och bad om ett glas mjölk, det skulle jag få sa de och i samma ögonblick spydde jag ner hela sängen, golvet, mig själv och barnmorskan. Fick fruktansvärt dåligt samvete och bad om ursäkt hur många gånger som helst men hon sa att det var en vanlig reaktion på sprutan. Bad ännu en gång om mjölk men det min förtvivlan sa hon nu nej! Vegar förklarade för mig när hon gått att när jag spytt hade jag spytt upp all magsyran och då ska min inte dricka mjölk för att det är för hårdsmält, tur att jag har en älskling som vet allt :)
Den natten sov jag dåligt trots sprutan, hade fortfarande ont och trivdes inte helt att sova där. Nästa morgon kontrollerade de mig igen 3,5 cm öppen. Nästan att räkna i födsel. Inget mer hände under dagen och barnmorskan sa att de skulle ta vattnet på mig för att starta det hela och sedan ge mig eda (Hann aldrig få det). Inget jag bett om men ok, de vet väl bäst.
Runt 18 tog de vattnet och jag gick från 4 cm till 6 på en gång, nu räknade de mig för att vara i födsel.
jag fick lite starkare sammandragningar och trodde detta var värkarna, pratade med mamma i telefon och sa att detta klarar jag hur bra som helst, gör ont men inte mer än jag klarar av. I samma ögonblick jag lägger på får jag en riktig värk och ramlar ihop som en hög på giolvet och skriker av mina lungors fulla kraft. Vegar blir livrädd och springer ut i korridoren för hjälp, inrusande kommer barnmorskan och säger att jag måste resa mig och lägga mig i sängen, sängen två meter bort verkar vara ett maratonlopp undan, jag klarar inte att stå och Vegar och barnmorskan bär mig. Jag får ännu en värk och vet inte vad jag ska ta mig till, HUR KAN NÅGOT VARA SÅ ONT?! Jag börjar att kräkas.
-Charlotta, nå skal du få prøve noe som heter lustgass. säger barnmorskan.
Jag får bara andas in under varje värk och måste gå igenom ca tre värkar innan den fungerar. Efter första inandning börjar jag att kräkas igen.
Sedan kommer en dimma av smärta som jag inte minns något mer av, bara att det gjorde ont och att jag var så trött att mellan varje värk höll jag på att somna.
Efter vad som verkar vara en evighet kontrollerar hon min öppning, 9 cm. jag bryter ihop och börjar gråta. En HEL cm kvar! En värk till och jag hade full öppning :)
Tills nu hade jag legat på mage över en sackosäck i sängen, nu måste jag över på rygg sa de och jag fick inte längre ha lustgasen. Trodde allt skulle bli ännu mer fasansfullt men så kom krystvärkarna.
- Jag måste bajsa! Skriker jag.
- Bare bajsa du! Får jag till svar.
Det var inte bajs det var en bebis som ville ut och gud så härligt det var med krystvärkarna. Äntligen en smärta jag kunde arbeta mot, jag pressade på för allt jag var värd. 30 minuters krystande och ut kommer plötsligt en bebis. En flicka. Kl. 20.40. 4260 gram och 51 cm lång. Blöt, varm och skrikande.
Min förvåning var total, mitt i all smärta hade jag på något sätt glömt varför det gjorde ont.
Hon hade massor av fostervatten i lungorna och hade därför också svårt att skrika så Vegar fick inte klippa navelsträngen, de bara sprang ut med henne och försvann för att få bort det.
Nu var det äntligen över tänkte jag, men nej.
- Nå skal morkaka ut! säger barnsköterskan som är kvar hos oss.
Jag börjar skaka okontrollerat, helt utmattad och nervös inför nästa värk som ska stöta ut moderkakan. Den var över på ett ögonblick. Nu var det bara att sys och vänta på att bebisen kom tillbaka.
In kommer världens ljuvaste lilla väsen, med massor av mörkt hår och hur underbar som helst.
De sa att jag kanske inte tyckte det, men att detta hade varit en snabbt förlossning, de sa att räknande mig att vara i förlossning från och med att de tog vattnet. Det var därför den hade varit så intensiv, för att det gick så fort. Men det glömmer man snabbt när man får en liten, varmt och mjuk kropp tätt intill sin och man känner att allt är annorlunda, hela livet, allt kretsar från och med nu runt denna lilla person. Så liten, så viktig, min dotter... Adriana.
Postad den 2010-01-22 @ 20:18:42
Postad i Förlossningsberättelser | Kommentarer (0)
