Adrianas förlossning, måndagen den 13:e april 2009
Söndagen den 12:e april hade jag inte sovit sedan fredag pga onda sammandragningar, halsbränna och lite till. Jag pratade med mamma i telefonen på kvällen och hon sa att jag skulle ringa in och be om att få en smärtstillande spruta för det hade Pia (Min moster) fått när hon var gravid så det gjorde jag. Vegar frågade om vi skulle ta med väskan och pizzan som han hade i frysen tills förlossningen. Nej sade jag, jag var säker på att vi bara skulle ta sprutan och åka hem, men han tog med den i alla fall, kunde ju inte skada.Bilturen gick helt fint utan stress, vi var ju inte påväg att föda bebisen redan vi.
När vi kom fram så fick vi fødestue nr 1, den finaste med dubbelsäng för de hade tänkt att ge mig en morfinspruta och då måste jag sova där och då kunde Vegar också stanna.
De tog ctg, allt såg fint ut och kollande öppningen, 2 cm öppen så det var ingen stress med detta.
Jag fick sprutan och allt blev tokigt, tummen upp för morfin. Men jag kände av halsbrännan och bad om ett glas mjölk, det skulle jag få sa de och i samma ögonblick spydde jag ner hela sängen, golvet, mig själv och barnmorskan. Fick fruktansvärt dåligt samvete och bad om ursäkt hur många gånger som helst men hon sa att det var en vanlig reaktion på sprutan. Bad ännu en gång om mjölk men det min förtvivlan sa hon nu nej! Vegar förklarade för mig när hon gått att när jag spytt hade jag spytt upp all magsyran och då ska min inte dricka mjölk för att det är för hårdsmält, tur att jag har en älskling som vet allt :)
Den natten sov jag dåligt trots sprutan, hade fortfarande ont och trivdes inte helt att sova där. Nästa morgon kontrollerade de mig igen 3,5 cm öppen. Nästan att räkna i födsel. Inget mer hände under dagen och barnmorskan sa att de skulle ta vattnet på mig för att starta det hela och sedan ge mig eda (Hann aldrig få det). Inget jag bett om men ok, de vet väl bäst.
Runt 18 tog de vattnet och jag gick från 4 cm till 6 på en gång, nu räknade de mig för att vara i födsel.
jag fick lite starkare sammandragningar och trodde detta var värkarna, pratade med mamma i telefon och sa att detta klarar jag hur bra som helst, gör ont men inte mer än jag klarar av. I samma ögonblick jag lägger på får jag en riktig värk och ramlar ihop som en hög på giolvet och skriker av mina lungors fulla kraft. Vegar blir livrädd och springer ut i korridoren för hjälp, inrusande kommer barnmorskan och säger att jag måste resa mig och lägga mig i sängen, sängen två meter bort verkar vara ett maratonlopp undan, jag klarar inte att stå och Vegar och barnmorskan bär mig. Jag får ännu en värk och vet inte vad jag ska ta mig till, HUR KAN NÅGOT VARA SÅ ONT?! Jag börjar att kräkas.
-Charlotta, nå skal du få prøve noe som heter lustgass. säger barnmorskan.
Jag får bara andas in under varje värk och måste gå igenom ca tre värkar innan den fungerar. Efter första inandning börjar jag att kräkas igen.
Sedan kommer en dimma av smärta som jag inte minns något mer av, bara att det gjorde ont och att jag var så trött att mellan varje värk höll jag på att somna.
Efter vad som verkar vara en evighet kontrollerar hon min öppning, 9 cm. jag bryter ihop och börjar gråta. En HEL cm kvar! En värk till och jag hade full öppning :)
Tills nu hade jag legat på mage över en sackosäck i sängen, nu måste jag över på rygg sa de och jag fick inte längre ha lustgasen. Trodde allt skulle bli ännu mer fasansfullt men så kom krystvärkarna.
- Jag måste bajsa! Skriker jag.
- Bare bajsa du! Får jag till svar.
Det var inte bajs det var en bebis som ville ut och gud så härligt det var med krystvärkarna. Äntligen en smärta jag kunde arbeta mot, jag pressade på för allt jag var värd. 30 minuters krystande och ut kommer plötsligt en bebis. En flicka. Kl. 20.40. 4260 gram och 51 cm lång. Blöt, varm och skrikande.
Min förvåning var total, mitt i all smärta hade jag på något sätt glömt varför det gjorde ont.
Hon hade massor av fostervatten i lungorna och hade därför också svårt att skrika så Vegar fick inte klippa navelsträngen, de bara sprang ut med henne och försvann för att få bort det.
Nu var det äntligen över tänkte jag, men nej.
- Nå skal morkaka ut! säger barnsköterskan som är kvar hos oss.
Jag börjar skaka okontrollerat, helt utmattad och nervös inför nästa värk som ska stöta ut moderkakan. Den var över på ett ögonblick. Nu var det bara att sys och vänta på att bebisen kom tillbaka.
In kommer världens ljuvaste lilla väsen, med massor av mörkt hår och hur underbar som helst.
De sa att jag kanske inte tyckte det, men att detta hade varit en snabbt förlossning, de sa att räknande mig att vara i förlossning från och med att de tog vattnet. Det var därför den hade varit så intensiv, för att det gick så fort. Men det glömmer man snabbt när man får en liten, varmt och mjuk kropp tätt intill sin och man känner att allt är annorlunda, hela livet, allt kretsar från och med nu runt denna lilla person. Så liten, så viktig, min dotter... Adriana.
