Leonoras förlossning, måndagen den 20:e september 2010.
Som andragångsföderska är det vanligt att vara öppen flera cm och ha onda sammandragningar utan att det betyder att förlossningen är igång. Det hade självklart jag. I flera veckor fick jag höra att nu är det verkligen inte långt kvar, bara värkarna satte igång skulle jag rätt på förlossningen eftersom det gick så fort sist och det förväntades gå ännu fortare denna gång. Om förlossningen startade med vattenavgång och värkar var det bara att ringa ambulans fick jag sträng besked om.
Men dagarna gick då och inget mer hände. Jag blev bitter och otrevlig och trodde att jag seriöst skulle vara gravid för alltid.
Morgonen den 20:e september, på bf kom sammandragningarna lite mer tätt och gjorde lite ondare men jag var fortfarande osäker. Adriana hade sovit hos farmor och farfar den natten så jag behövde inte att tänka på henne och barnvakt om det nu skulle vara så att det startat. Jag ringde i alla fall till Vegar och bad han komma hem för säkerhetens skull eftersom det tar lite tid för han att komma hem från jobb. Detta var lite före 9 på morgonen. Efter det ringde jag förlossningen och undrade vad jag skulle göra. De tyckte att det bara var att komma in så fick de titta på mig. Hann inte mer än avsluta samtalet så började det att göra ondare. Jag ringde Vegar och frågade var han var, han var 10 minuter undan. När han äntligen kom var det inte längre någon tvekan om att det hade startat. Halvtimmesresan till sjukhuset var fruktansvärd, började göra mer och mer ont och jag klarade inte av att inte skrika längre. Började få smått panik. Vegar ringde till sjukhuset och sa att de skulle möta oss för jag klarade inte av att gå själv in.
På sjukhuset mötte de oss med rullstol och så bar det iväg till förlossningen. Klockan var nu 09.45.
Inne på förlossningsrummet föll jag ihop på golvet och gapade och svor. Jag väntade på att smärtstillande skulle erbjudas men inget erbjudande kom så jag bad själv om lustgas vilket jag fick, LÄTTNAD!
Så blir jag undersökt. Jag har 6-7 cm öppning. Värkarna är ca 3 på 10 minuter, de håller i länge och är "goda", alltså starka. Det gör självklart förjävligt ont men lustgasen hjälper mig att hålla ut . Under varje värk ber jag barnmorskan, barnemorskestud. och studenten som var där att prata på allt de kunde så att jag har något att lyssna och koncentrera mig på. Men de är upplärda att vara tysta när födande har värk så jag måste hela tiden påminna dem.
Efter en stund går de på lunch. De är borta i några minuter sedan ber jag Vegar att ringa efter dem för jag känner behov av att krysta. De kommer och konstaterar att hinnblåsan buktar och de tror att det är därför jag måste krysta. De tar hål på den och vattnet forsar ut, klart och fint. Men jag känner snart igen krystande behov. "BEBIS, BEBIS!!! skriker jag i panik när jag känner att den är påväg ut. Men de tar mig tydligen inte helt på allvar för de tar det helt med ro tills de tittar efter och ser ett huvud påväg ut. Efter 15 minuters krystande kommer kl 11.25 en blå, blodig och otroligt vacker liten bebis ut. Jag skyndar mig att se efter kön och upptäcker att vi fått ännu en underbar dotter, en liten Leonora. Jag somvar helt säker på att det var en pojke under hela förlossningen. Nu var jag tvåbarnsmor till två helt fantastiska flickor. Jag börjar gråta för att smärthelvetet äntligen var över och jag ska aldrig gå igenom det igen! (Vegar och jag har alltid varit fast bestämda på två barn.)
Vegar klipper navelsträngen och jag ber om att också få prova. Så när morkakan är ute får även jag testa att klippa. Den kändes underligt seg och elastisk att klippa genom.
Efter det så ska jag sys. Det är barnmorskestud. som gör det och det tar en jäkla tid, men jag har pandalakrits och en nyfödd bebis så mig går det ingen nöd på. Men så blir jag plötsligt så fruktansvärt kissnödig och det första jag gör när de sytt klart är att gå på toaletten. Men jag klarar inte av att slappna av i muskelaturen så de blir tvungen att tömma mig med en kateter.
Så börjar jag plötsligt att blöda massor och ett tar ett tag innan de lyckas få slut på det. Resten av dagen var jag tvungen att ligga i sängen med dropp. Inte ens på toaletten fick jag gå utan jag fick vackert kissa i sängen under bevakning. Duscha var bara att glömma. Jag blev tvättad sittandes i sängen av en sköterska och fick gå oduschad de första två dagarna efter förlossningen. När jag äntligen fick lov var det rena rama himmelriket, tror aldrig att jag njutit så av en dusch förut.
Vi stannade på sjukhuset i tre dagar...
Nu har det gått 7 veckor och vi börjar få se mer av Leonoras egna personlighet och särpreg. Hon är helt klart en egen individ och inte så speciellt lik sin storasyster.
I och med att Leonora kom till oss blev vår familj komplett, min kära lilla familj på fyra.
Kan man ha det bättre?
Lustgas...
Masserar magen inför sista värken...
EN FLICKA!
Älskade lilla barn, du gör oss alla så lyckliga!
